Äntligen så fick jag med mig honom! Och det är då absolut inte sista gången heller. Här smids planer!

Och jag är glad. Fast mensvärk som pinar mig. Men ja, glad. Låter hur klyschigt som helst men va fan, det måste vara vädret? För nu är de väl sjutton vår? Jag hoppas och tror det iallafall. Peppar peppar!
Men ja, igår då. John fick rida Mirre, vi tog en sväng i skogen och efter det så fick han med sig ett rött koppel och så fick han springa med när jag red. Oj, hur galet lät inte det där? Jag hade ju givetvis inte koppel på honom, det röda kopplet var ju till hunden som vi fick med oss ut. Vi var ute en timma ungefär och det var verkligen härligt. Trivdes helt klart med det.

Idag så körde vi upp transporten till stallet, vi kör en ny operation - lastning i solen. Nej men, ungefär. Hon ska in i släpet, så är det bara. Men vi kör utan stress och krav. Eller jo va fan, kravet är ju att hon ska in. Men vi fortsätter med den lugna taktiken, för varje lastning ska hon på något vis göra ett framsteg och om det är att hon kliver in eller att hon kan stå still på rampen, ja det avgör vi då.

Och idag så kändes det riktigt bra. Sist vi lasttränade var innan vintern och då stod hon på rampen med en bakhov, idag så klev hon på med båda - då lastade vi av och släppte ut henne i hagen igen. Jag tror ändå på den taktiken. Jag har inte förut kunnat kontrollera mina känslor till hundra, vissa gånger har jag rytit i och andra gånger har jag börjat att gråta. Men nu ska jag fan skärpa till mig. Poker face och tålamod, hon kommer att gå på.

Så ja, idag har jag vart en optimist. Och jävlar vad skönt det känns.

Jag har funderat över saker och ting. Om sommarjobb, lastning, ridning, hästhållning överlag, vart man ska bo och inget av det har lett till något negativt. Det gäller bara att hålla i känslan hårt nu.
/S