Vid vissa vägskäl måste man helt enkelt svänga.

2012-05-26 @ 13:38:10

Någonstans igår, mitt i rn redig fylla så insåg jag hur många vänner man har lämnat, både ofrivilligt och av vilja. Tänk alla de timmar man har ägnat åt en människa och senare, efter många år så kommer man knappt ihåg en tredje del alla dessa timmar. Tänk så många människor som jag möter dagligen och inte hälsar på, många av dem kan vara gamla bästa vänner, bekanta och barndoms vänner. Men jag hälsar inte och den människan hälsar inte. Tänk vad många människor som jag kommer att lämna i framtiden. Den jag har känt längst? Den jag tycker mest om? Den jag bara hälsar på ute? Den jag verkligen inte vill mista? Människor kan slitas ifrån varandra av olika anledningar. Men samtidigt så skulle man aldrig kunna ha kvar alla i all evighet, hur skulle man ha ork och tid?

Man möter ständigt nya människor och man kommer alltid att lämna människor. Jag får ont i magen av att tänka på det. Jag får ångest, sån jävla ångest. Efter den 16 juni vet jag inte hur många som jag har lämnat.. eller som har lämnat mig.
Någonstans i den här dagen efter ångesten finns jag. Glada jag som helst av allt skrattar så att tårana rinner. Jag som senast igår njöt av alla konstiga intryck och som skrattade åt alla andra fyllor. Senast igår så trodde jag att åskan som blixtrade var nattkarasueller. Senast igår så pratade jag om stora saker och lät beskymmer rinna av mig. Igår blev jag aldrig arg eller frustrerad på den stackars målgruppen som brukar utstå fyllans ilskhet. Jag satt med och skrattade med dem. Jag trivdes med att vara där. Allt är nog inte svart och vitt.
/S

Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kommentarer


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback