Även om Kattla nästan alltid ligger bredvid mig och myser så kna jag ite hjälpa det, jag saknar den andra herren. Visst så pratar Kattla väldigt mycket och han kommer alltid springades när jag kommer hem. Men vår gula tjockis är så himla speciell. Jag saknar honom. Han dregglande och hur högt han spinner. Hur han kan ligga helt ensam i ett rum och bara spinna. Det gjorde han idag, hittade honom sovandes på strykbrädan och han spann så att jag trodde att han skulle överanstänga sig. Om man tittar mot en och man börjar prata med honom så sätter han igång och spinner. Jag saknar att bli irriterad på honom, när man sover och han kommer och lägger sig intill ryggen och .. börjar spinna. Man försöker då att putta ner honom från sängen fem eller sex gånger, men den där herrn är så jävla envis så han ger sig aldrig. Det slutar alltid med att jag ger upp och låter honom hålla mig vaken i evigheter.

Jag saknar att han alltid kom springandes och jamade när jag gick från J's lägenhet. Vem sjutton släpper in honom nu på kvällarna? Sover han ute? Väntar han på mig? Skriker han tills någon öppnar?
Herregud, det låter som att jag aldrig mer kommer att träffa honom men i själva verket ser jag honom varannan dag, minst. Men ändå, den där härliga tjockisen är bra mysig.

Har en massa jävla skit i huvudet som nästan gör mig illamående. Får panik om varannat och vet inte hur jag ska göra. Fan. Alltså, verkligen fan.

Och tänker på alla som lider idag, alla som gråter och sörjer. Förstår inte hur livets gång kan bli såhär. Förstår inte hur man kan gå vidare. Hur fan gör man?
Jag saknar en katt som jag ser ofta medan andra saknar någon som de aldrig mer får se. HErregud, jag får till och med dåligt samvete för att jag tänker såhär. Hur blir man av med överkänsligt samvete?
/S