Jag har aldrig tyckt om att sova ute, det blir rått och kallt. Men den här gången var jag så jävla utrustad för kyla så jag klarade hela natten utan att frysa. Även om jag inte frös så saknade jag sängen, mitt sovsällskap - både katter och skedning. Men sällskapet i mumrik tältet kunde inta ha varit bättre i alla fall.



Jag har alltid älskat skogen. Förut när jag var åtta år och livrädd för vad som kunna finnas gömt, långt där inne. Men nu, ja jag trivs. Med tystnaden. Med lugnet. Med skogen. Som när jag och Rebecka älgade iväg, efter ett tag så stannade vi. Rebecka beodrade mig och vi stod stilla och lyssnade. Inte ett enda ljud hörde vi, det var tyst. Sådana ögonblick skulle man känna oftare, ett sådant lugn.

Jag blev ledsen förut, riktigt ledsen. Tårarna rann som sjutton och det stockade i halsen. Jag fick sån jävla panik. Panik över skolan, jobb, ledighet, sommaren, lägenheten och sån jävla seperations ångest. Först skrek jag men sen satt jag bara, stirrade ut genom fönstret och grät. Jag orkar inte vara nervös för studenten samtidigt som jag bara önskar att vi hade ett år till. Jag är inte redo. Jag kommer inte klara av de här. Det kommer att bli en sån jävla stor omställning och jag är inte ens villig till den här förändringen. Jag får sån jävla ångest. Vet inte vart jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag känner mig ensamst i världen om att känna såhär, men många känner säkert samma känsla. Ångest. Men alla bara längtar. Det gör jag inte. Inte idag. Kanske imorgon eller natten innan studenten. Men fan inte idag.

Imorgon är det mösspåtagning och då ska jag vara glad och ha mössan på mig. Och på kvällen ska jag fira. Men jag vet att jag kommer vakna på lördag med just den här känslan. Fan. Jag vill inte.
/S