Jag längtar till söndag kväll. Då ska jag efter jobbet stanna till på en pizzeria och beställa en pizza med köttfärs.. och ett ägg. Jag förstår att ett ägg på en pizza låter otroligt läskigt, men jäklar vad gott det är. Jag ska nämligen jobba ett tolv timmars pass och då är jag fan i mig värd en sådan fin pizza. Så ja, jag ser fram emot söndag kväll. Idag är det fredag.. förmiddag.

Och Markus är verkligen underbar. Hans nya skiva ger mig rysningar. Alla album brukar alltid ha någon låt som är lite sämre än de andra men med hans nya Mänsklig värme så kan jag inte ens bestämma mig för vilket låt som är den bästa - alla är så jäkla bra. Hans texter för verkligen avtryck också.

Och ja, nu i två nätter i rad har jag drömt sorliga drömmar och vaknat på en blöt kudde. Har någon slags natt kris? Drömmer att jag blir ensam lämnad med en otrolig längtan och att jag fastnar i något som jag inte vill vara i. Jag grät som värst i drömmen när han stängde dörren och lämande mig kvar, gråtandes i ett kalt rum. Jag bara skrek och benen skakade. Herrejösses, det var bara en dröm som tur var. Men klart att det suger till i magen när man vaknar. För jag förväntar mig att han ska ligga där i soffan när jag öppnar dörren. Att han ska le mot mig. Och ibland tar jag av mig jackan och går förbi honom. Ibalnd hälsar jag på den andre killen som stryker sig mot mina ben. Jag tar nog honom lite för givet. Kanske. Men det är väl mänskligt, det är väl så man gör ibland. Vissa dagar så kryper jag ner dirket bredvid honom istället. Måste man göra det varenda dag? Tänk om man tröttnar på det? Man kanske måste gå förbi ibland. För när jag lägger mig bredvid honom och andas in, då blir jag sådär jätte kär. Sådär jobbigt längtande kär. Sådär så att det gör ont. Sån där jobbig känsla helt enkelt. Samma sak när jag är sådär trött på kvällen och ligger och halv sover på hans axel, det är lättare att gå hem då. Jag blir grinig när jag vaknar och mutrar men han bryr sig inte. Det är lättare att gå hem då, för då längtar jag bara efter min säng. Jobbigare är det när jag ligger bredvid med huvudet på hans axel och inte vill gå därifrån, då känns timmarna oändligt långa.
Äsh, nu vet jag inte ens vad jag avamlar om längre. Har inte tid att älta en massa skit som Markus sjunger bredvid mig.

Det är lättare att en en relation med djur. Katla, Mira eller Dina skulle aldrig säga nej till mig. Visserligen gör väl inta många andra det heller.

Kalla kårar, idag har jag kalla kårar. Men tänker bort de tankarna. Kan ju försöka i vilket fall som helst.
Jag ska nu titta upp från datorn och prata med de två som sitter bredvis mig. De säger nämligen att det ser ut som att jag har fått ett tak i huvudet..
Ska nog försöka le lite mer idag.
/S