Är frustrerad, trött, ledsen, orolig och inte nog med det, hormonerna rusar genom kropen på mig. Vem fan sa att det var bättre att vara tjej?
Fan så sur jag blir på mig själv. Vet ni vad det ända jag tänker på nu är? JOBB. Och hösten. Får smått panik för att jag inte vet vad jag vill göra. Jobba? Plugga? Sticka iväg? Nä. Jag blir nojjig och tror att jag aldrig kommer på en fast tjänst. Nä för jag vill ju gärna ha den serverad direkt när jag går av sommarvikariatet. Men tänk om man då ångrar sig och inte vill jobba på den platsen? Eller tänk om man stormtrivs och verkligen vill jobba där, i resten av ens liv? Typ. Så JA, jag oroar mig. Massor. Borde jag inte fokusera på skolan just nu? Nu när jag faktiskt ändå går i skolan. För snart är det också över.
Fan jag tjatar hål i de som är nära mig, just idag skulle jag verkligen behöva det där kala vita rummet med den gröna stolen - och bara prata. Prata tills jag inte orkar mer. Höra det jag behöver höra för att sluta oroa mig.

Vem vet, kanske får jag en fast tjänst eller en rad direkt efter studenten... eller kanske om tre år?
Åh, måste verkligen sluta med det här, det är ju inte sunt.

Och Biskvi, den jäveln. Ända sedan jag har fått reda på att dom är glutenfria så tvingar de sig hem i vårt hus och ner i min kropp. Jag kommer ju fan rulla fram snart. Skärpning.
Fast den här veckan och förra, det är tack vare hormonerna. Jävla söt sug.

Rebecka kommer antagligen att le när hon har läst det här inlägget, just därför att jag är så negativ. För ja, man kan inte alltid vara positiv, som ni kanske ha märkt.. Åh, saknar skolan....! Eller? Jag vet inte. Saknar nog tryggheten..

Men juste, något postivit kan ni få läsa om! På söndag, ja på söndag. Håll tummarna då. Kanske kan det ske då.
/S