Jag skulle vilja skriva ett sprudlande glatt inlägg. Men jag tror att vi börjar lite tungt för att sedan lätta upp. Som vädret ungefär.

Ibland blir jag inte riktigt klok. På mig själv då. Jag kan då ibland ta på mig ett pokeface och bara låta kommentarer lämna ytliga märken. Men vissa människor kan verkligen lämna en sådär blödig, grinfärdig och med paniken i halsen. Och de människorna, de är inte de där otäcka människorna som jag helst av allt bara vill slippa. Nej, det är de människorna som jag själv försöker tillåta mig att släppa in och då verkligen på djupet. Antagligen lämnar de sådana brutala spår just därför att jag tillåter mig själv att låta dem beröra mig. Ibland kan det vara jobbigt. För jag tar verkligen illa vid mig ibland. Jag har en ganska så tydlig gräns. I mitt huvud är det en röd linje och kommer någon över den, då måste jag försvara mig.

Jag vet att jag läker. Jag blir bättre. Jag klarar av saker bättre. Men jag är ännu inte tillbaka. Men jag mår bättre. Jag vill inte tro att jag är svår i andras ögon, de begriper sig inte bara på mig vid alla tillfällen. Värst är det nog för mig själv, på något vis. Det är ju jag som ältar, försvarar, blir ledsen, skriker och oroar mig. Det är jobbigt för mig när någon kommer över min röda linje. Men kanske behövs det? Kanske behöver jag vänja mig? Men det kan då inte ske i vanlig gångtakt. Det bör nog ske så som två steg fram, ett bakåt.

Jag vet inte. Jag blir inte klok på mig själv, som sagt. Jag vill så gäran förklara och visa, men hur förklarar man en känsla? Hur visar man en känsla?
Hur får jag en annan människa att förstå just min känsla? Jag kan berätta hur mycket som helt och hur ofta som helst, men gör det verkligen så att en annan människa förstår just min känsla?

En miljon saker kan göra mig ledsen. Ett par saker kan göra mig glad.
Det tar mig kanske fem minuter att hamna i det apatiska läget. Det kan ta mig timmar att komma ur det läget.

Nu ska molnen börja lättas ur, regnskuren är snart över.
För vi skrev nämligen kontrakt idag. På en trea, 77 kvm. Balkong, våningen högst upp. En busshålls plats ifrån den jag kliver av på nu. Och den ligger här i käraste Vingåker.

Så, sista april kommer jag vara utflugen. Sist ut. Ja, vad skriver man? Det känns bra. Visst är det aldrig roligt att dammsuga, tvätta, handla, laga mat men vi är två. Jag kommer att ha med mig min hund och en förhoppningsvis bussig (ja) katt kommer att få flytta med.

Jag ska kort och gott flytta hemifrån. Jag som alltid sagt att man ska ha jobb, gått klart skolan, bott i eget, vart tillsammans mer än ett år - innan man flyttar ihop. Men ibland måste man ta chansen när man får den.

Det jag vill komma fram till är väl att jag har inte fällt min första tår och absolut inte min sista. Jag tar mig alltid tillbaka. Sen är det en annan sak att det är fruktansvärt jobbigt och påfrestande att bli ledsen.
Och även om allt känns mörkt en dag så finns det fler dagar som kommer kännas betydligt ljusare. Men inte fan tänker man så när man är ledsen.

Jag kan inte rädda hela världen ikväll och det är väl något som jag själv måste komma på.
/S