Jag har fan inte tid att sitta vid datorn nu. Men tänkte mest ge er bekfräftelse, på att jag lever.

På det här lovet så har jag inte hunnit med att oroa mig så mycket över saker och ting. Fram tills idag. (Förklarar snart)
Därför att jag har jobbat, ridit, jobbat, sovit och jobbat. Nästan. Kanske inte jobbat såå mycket. Men rätt så mycket ändå. På tal om jobb, jag fick min lönespec idag och fi fan vad glad jag blev! Lite sådär smått överaskad blev jag.

Ja men iallfall, jag var lite orolig idag.
Jag tog mig en lång jäkla sovmorgon, vaknade vid tolv och gick upp vid ett. Åt frukost och sen åkte jag upp till stallet. Jag blev sjukt förvånad över hur mycket isen hade smällt så jag blev riktigt taggad på att ta den första officiella vår galoppen. Det gjorde jag och det var då, mitt i fattningen som min oro kom. Den stannade tre sekunder ungefär. Jag trodde nämligen att jag skulle fara i backen. Min häst var totalt galen idag. Jag höll verkligen i mig för kong och foster land medan hon bockade och studsade som ett as. Det komiska är att jag idag upptäckte att hon har öronen spetsade framåt när hon håller på och skuttar. Och ja, hon tacktade hela vägen hem, till och med i nerförbacknarna.

Jag skrattade åt henne några gånger också, bland annat när hon studsade jätte mycket och det kom en stor vattenpöl, hon skrittade genom den och dirket när marken blev torr så började hon skutta igen. Snacka om att inte vilja skvätta ner sig?

Men ja, det jag ville komma fram till är att min oro som ganska så ofta gnager i bakhuvudet bara var framme tre sekunder idag. Det känns för jäkla härligt det.

Jisses vad jag tycker om min häst. Hon är riktigt rolig att rida när hon busar och är full av energi!

Jag hinner inte läsa genom texten och ändra stavfel och sånt skit. Ha överseende med det tack!
/S