Rättelse i förra inlägget: Det var mamma som bara fick en tredjedel av soffan. hehe.

Rebecka ha rätt i det hon säger. Dina har en förmåga att se lite galen ut. Lite spooky. Men jag tror att det blir så när hon kollar mot kameran, för nu vrider hon ju ögat mot kamerna och det är då hon får den där blicken + blixten.

Idag kommer bli en rätt fartfylld dag. Och måste någonstans i mellan klämma in lite pluggande? Har nämligen ett arbete som ska in på fredag och jag har inte börjat på det. Som jag alltid tjatar om - jag har ingen motivation.

Jag älskar det nya sjukanmälnings systemet! Man behöver inte sjukanmäla sig direkt på morgonen, man kan göra det fem minuter i tolv om man så vill. Och dessutom behöver man inte prata men någon, man behöver bara knappa in sina tio siffror. Nya sjukanmälnings systemet = Inget dåligt samvete.

Nu ska jag ut och galoppa med min fina häst. Hon ska få vaccin idag så de närmsta dagarna kommer bli lugna. Eller lugna och lugna, ska försöka att inte få yrvädret så svettigt. Och det kommer ju antagligen bli lite knivigt med tanke på vilken energi hon samlar på sig. Stumpan lilla.

Men på tal om henne, jag vet inte riktigt hur jag ska definera mina "nära-på-att-ramla-av" tillfällen längre. Igår höll jag på att ramla av (låter så klent?) när hon studsa. Jag stod i ena stigbygeln men fick tag i manen så kunde hålla mig kvar. Men det känns nästan som om jag inte kan säga att jag höll på att ramla av, längre. Det händer ju ganska ofta att hon studsar. Och när jag verkligen höll på att ramla av sist, då kändes det nästan som att jag låg på marken. Då höll jag på att ramla av.

Förstår ni mitt i-landsproblem?
Om jag säger såhär: när jag hinner tänka "Fan vad långt det blir att gå hem" eller "Satan vad ont det här kommer göra."
Då kan jag säga att jag höll på att ramla av. Så ja, jag höll väl på att ramla av igår. För jag hann tänka att jag inte ville gå sisodär 5 kilometer tillbaka till stallet.

Men ja, åka till stallet. Ja juste, det var det jag skulle göra ja.
/S