Känner ett stort behov av att skriva av mig. Imorrn har det gått ett år. Utan Robin. Ett helt jävla år. Jag trodde för ett år sedan att jag aldrig mer skulle le, skratta eller må bra. Jag bröt ihop fullständigt. Veckorna, månaderna efter innehöll bara tårar och ångest. Hur fan gör man? Hur klarar man sig utan sin bästa vän? Sin trygghet.

När man dessutom rycks ifrån någon, chocken är nog svårast. Att inse. Att höra orden, att ta in dom. Att tolka dem. "Han finns inte mer".
Hur var det ens möjligt?

Fan.
Jag saknar honom. Det gör så för jävla ont.

På söndagen innan var vi ju ute och galopperade. Vi galopperade för sista gången. På gräsvägen. Vi busade. Jag stod i fältsits och du längde på steget. Vi galopperade i skogen, för sista gången. Jag pussade dig på mulen för sista gången.

Jag minns Agnes alla kramar hon fick ge mig, Jennifer som jag fick komma till när jag ville bort från häst miljön, Mammas alla stöttande ord, Sofia som grät som hjälpte mig att gråta, Rebeckas sms.
"Sofie, sätt ena foten framför den andra, tillslut så kommer du komma framåt"

En apatisk känsla sköljer över mig, jag mår nästan illa. Huvudet känns tungt och tårarna bränner bakom ögon locken.
Jag måste kliva upp ur sängen imorrn, jag måste iväg. Jag kan inte ligga i sängen hela dagen.

Kommer jag gråta? Kommer jag få ångest? Kommer jag att skratta något? Kommer jag få dåligt samvete för att jag under en stund på dagen kan ha roligt? Kommer det svida när jag ser Dina? Kommer det kännas som att jag ersatte henne med dig? Kommer jag grubbla imorrn? Kommer jag bli förbannad?
Kommer jag att gå till din grav?

Kommer mina ben vika sig? Kommer tårarna rinna då? Kommer orden stocka sig i halsen då?
Behöver jag säga något?
Du vet. Jag behöver inte forma ord för att du ska förstå. Du vet redan.

Hur bär man sig åt?
/S