Nu ska ni får höra!
Jag ska från och med den 28 November klara mig själv. Från och med den dagen så ska jag börja sortera mina tankar och känslor själv.

Igår bestämde vi det, att det var den näst sista tiden. Och vi bokade en sista tid, om en månad. Efter det är jag klar. Fattar ni? Jag är klar. Jag är en fungerande människa. Har lust att skrika rätt ut, typ som ett vår skrik som Ronja gör. Av glädje. Av lycka. Av lättnad.

"Känns det inte skönt då?"
Det känns underbart. Jag avslutar något. Fattar ni? Jag avslutar något. Jag har förändrats så jäkla mycket. Hon vet allt om mig, jag har verkligen gett henne hela mitt liv. Blottat alla mina tankar och känslor. Hon vet saker om mig som ingen annan vet. Hon har sett mig gråta, kippa efter luft, sett mig apatisk. Och hon har sett mig utvecklas.

Första mötet, för ungefär två och ett halvt år sedan så satt jag tyst på stolen mitt emot henne, jag skämdes och jag grät, massor. Och då hade jag ändå gått ett helt år hos en kurator, på skolan då. Men jag satt där och jag var livrädd, för allt. Jag kunde inte ens bestämma mig vilken väg jag skulle rida, mamma fick varenda dag bestämma vilken sväng jag skulle rida.
INSER NI HUR SJUKT DET ÄR?
Förlåt. Men jag blir alldeles till mig. Jag kunde för fan inte ens bestämma själv vart jag skulle rida! Jag hade verkligen inget självförtroende. Nu åker jag för det mesta själv upp till stallet och ja, jag bestämmer väl det mesta själv nu om hästen. Eller klart mamma är med och bestämmer, men jag har mer av huvud ansvaret nu. Mina arbeten i skolan var värdelösa, jag vågade inte skriva vad jag egentligen ville. Hade ingen självkänsla. Nu har jag lärt mig att använda mina känslor i arbeten till att reflektera. Jag vågade knappt gå ute själv, i ljuset förut. Nu rör jag mig nästan som jag vill.

Förut kunde jag bryta ihop varenda dag i flera veckors tid. Jag vrålade mig hes och jag grät hejdlöst. Efter utbrotten kunde jag ligga i flera timmar och bara stirra in i väggen, helt apatiskt. Ingen fick röra mig då, jag fick panik. Jag hade ett starkt behov av att göra mig illa också. Slog mig själv, skar mig i armarna och rev mig på benen.
Fattar ni att en människa vill göra sig själv illa?

Det otäckaste var nog ändå självskadebetendet och hur apatisk jag blev. Helt okontaktbar. Jag hade dödsångest.

Och sen fick jag komma till henne. Och hon har hjälpt mig. Jag skulle inte ens vilja tänka på hur det hade gått för mig om hon inte kom in i mitt liv och fick mig på rätt väg.
Jag har gått hos henne i två och ett halvt år och det känns som en självklarhet. Det känns som alla pratar med någon.

Tänk vad många gånger jag har gått mot sjukhuset med klumpen i halsen och tanken på att "idag ska vi prata" har fått mig att må illa.
Och tänk vad många gånger jag har ställt mig i hissen med tårarna rinnandes och varit lättad. Hur sjukt skönt det har vart att prata med någon neutral person som ägnar en timma åt mig i veckan, bara för att hjälpa mig.

Fattar ni? Totalt tre och ett halvt år. Nu ska jag klara mig själv. Och jag tror faktiskt ärligt talat att det kommer gå bra det här.
Det känns underbart!
(Till alla mina vänner, tack för att ni stått ut. Tack för att ni hela tiden funnits där. Jag behöver inte nämna några namn känner jag - för ni vet nog vilka ni är.)
/S