Vissa saker lär jag mig aldrig?
Det är inte lätt att hålla tunga saker för sig själv, ibland måste man bara få berätta för någon. Men jga är mer som en hamster, försöker hålla lågan uppe och trycker undan det som känns jobbigt. Tills det rinner över. Det gjorde det idag också. Skit jobbigt. När jag såg Agnes så började jag att gråta. Hon kramade mig och sa det som jag behövde få höra, det är okej att gråta. Utan henne skulle jag antagligen ha gått från skolan och inte slutat att gå fören jag hade gråtit klart, det hade nog tagit tid. Och det bästa är nog med mina vänner är att när jag har släppt på min känslo bomb är allt precis som vanligt igen. Vi pratar och skrattar, som innan.
Jag har fina vänner.

Jag har även en fin klass.
Idag, på muntliga redovisningen så ställde jag mig framför alla och berättde om min rättegång. Jag skakade och det var precis så att jag lyckades hålla rösten stadigt. Jag berättade och alla lyssnade. Jag skulle velat ha fryst bilden när jag stod där och såg på de människor som går i min klass, det var en häftig känsla. Att få se läraren torka tårarna och se allas snälla blickar. Det gav mig rysningar.
Ännu bättre ländes det när jag satte mig ned och två stycken klappade mig på axeln. Den beröringen säger så mycket mer än ord på något sätt. Även att få höra "Vad duktig du var" och "vad modigt av dig", det värmer så för jäkla mycket. Jag vet inte ens hur jag ska forma en bra mening för att beskriva hur bra det känns, för mig. Underbart.

Men jag är stolt över mig själv. För idag, den 23 November, 2011 så satte jag en jävla fin milstolpe för mig själv. Jag berättade högt om vad jag har vart med om.
Jag måste bara skriva det: fan vad jag är grym jag är.

Snart ska jag springa över och pussa på min fina! Och då menar jag inte hästen för henne har jag redan pussat på idag.. hehe.
/S