"Jag har alltid sagt att jag aldrig skulle kunna klara mig utan dig, hur ska jag orka?
Kan inte förstå att du inte finns längre.
Min första kärlek, min bästa vän. Jag vill bara ha dig här.
Sex och ett halvt år.
Det går inte, jag kommer aldrig klara det här.

20 Oktober 2010 - det snöade för första gången i år.
Och du finns inte längre.

Jag bröt ihop och jag klarar inte av att resa mig upp igen.
Tårarna bara rinner, för du kommer aldrig tillbaka."

Jag har en sån kväll. Ängsligheten tar över.
Stängde av ljudet från tvn, pinade mig att läsa vad jag hade skrivit på bloggen för sju månader sedan.
Det är sällan jag gråter nuförtiden, jag vet inte om jag har blivit starkare eller om kroppen bara inte orkar.
Bryter ihop, blir apatisk.
Blir beroende, kan inte vara själv - avskyr det. Tvingar ändå mig själv.

Ikväll spelar ingenting någon roll. Men om ett par timmar är det en ny dag, nytt datum, lördag. Imorrn kommer jag kunna vara som vanligt, jag kommer skratta.
Men just nu känns inget värt, ska lägga mig i sängen och hoppas på att den här natten inte blir sömnlös.
/S