Hade tänkt att åka till stallet efter skolan, men såg att de sände det absolut sista avsninttet på The OC, fick sån nostalgikänsla så jag la mig i soffan och tittade. Jag grät massor i slutet, serien har sånt underbart slut så man måste faktiskt gråta, så är det bara.

Den här dagen har vart känslosam, både med tårar och skrattanfall. Vi lunchen så skrattade vi så tårarna rann och krampen i magen var hemsk.
På psykologitimman fick vi tillbaka en uppgift som vi skrev i början av kursen. Jag tänker inte skriva hela men en bit kan få komma med:
Vem är jag?
"Jag vill skriva att jag är en glad person som skrattar och ler mycket. Men samtidigt gråter jag ganska mycket. När jag får mycket på axlarna så bryter jag ihop. Har också rätt så hetsigt humör och har kort stubin.

Jag är pratig och omtänksam. Bekräftlese sökande, osäker och taskig självkänsla.

Jag är fortfarande i nu läget väldigt osäker och rädd för förändringar. Jag hoppas att när jag läser detta har kommit längre i jakten på mig själv, att hitta en trygghet i mig själv och att jag är mer självständig? Kan jag somna om nätterna? För det gör jag inte nu.

Var stolt över dig själv Sofie."

Vi fick en uppgift som läraren skulle spara, som vi skulle få läsa i kursens slut.
Jag fick tårar i ögonen när jag läst klart brevet, jag lyckades stoppa känsloruset som for igenom mig. Hade ju vart just snyggt om jag började grina hejdlöst i klassrummet..
Jag har inte tagit med allt som sagt, så det är svårt att få fram något vettigt med det här inlägget.

Men jag vill komma fram till att jag är samma person, absolut. Så mycket har jag inte förändrats och det är väl på något sätt bra? För jag är ju ändå jag. Men jag har nog kommit en bit på vägen, jag har kommit längre idag än sist. När jag skrev det där var jag en rätt trasig människa med alldeles för mycket tankar snurrande i huvudet.

Jag minns så väl alla sömnlösa nätter som jag hade då, hur otroligt trött jag var och rädd, framförallt. Visst kan jag ha sömnlösa nätter ibland och jag sover bäst när jag sover hos någon annan eller i sällskap med någon annan.

Jag är inte lika hård mot mig själv längre.
Fick kanske inte ut de orden jag ville, men iallafall: min dag har vart känslosam.
/S