För ett par timmar sedan skrev jag om hur mycket jag avgudar min bil. Nu efter att ha lyssnat på alldeles för deprimerande musik så har jag dragit ner mig själv igen, som så många gånger jag gjort det.
Imorrn ska jag ta sovmorgon, Effe kommer till mig på eftermiddagen och på kvällen ska vi fira mig.

Tänk posivit. tänk posivit. tänk positivt.
Tänk positivt ditt jävla as.



Någonstans i huvudet dyker tankarna upp, på honom. Vad gör han ikväll? Mina tankar vandrar sällan över till honom nu längre, men ikväll är de där, men bara för en kort stund. Lockar att skicka ett sms, bara för att visa att jag lever - fortfarande. Men jag vet att jag bara duger när han känner för det. Han är orättvis. Men ändå går mina tankar åt honom. Jag föll för charmen men blev nog avtrubbad av hans stora självkänsla som svalde hela mig. Jag kände mig trygg med honom, på något vis. Han var ingen idiot, han hjälpte mig framåt.

Jag vet inte ens varför jag skriver det här på min blogg för? Nästan inte alls kryptiskt, nästan genomskinligt är det. Tröstande? Nej, ångestframkallande.
Förtydligande: jag skriver inte om idioten. Jag skriver om någon som jag trodde tillförde något i mitt liv. Men vad fel jag hade?
Over you, over you, over you, over you.
Spelar låten om och om igen, igen och igen.

Skärp till dig.
Han tillför dig inget positivt längre.
Där var ordet igen: tänk positivt!!
Imorrn ska jag skratta.
/S