Sju månader.
Jag såg datumet nu, tjugonde maj.

Får panik.
Jag var ute och vandrade i skogarna där uppe och jag tänkte på honom, på oss. Det känns inte verkligt och det kommer det nog aldrig att göra heller. Det känns som att han fortfarande ska stå och vänta på mig när jag kommer.

Sitter och pinar mig själv, orkar inte trycka bort känslorna. Jag låter det ske, jag tillåter mig själv att känna. Det är en sån här kväll som jag skulle göra mig själv en tjänst och göra något annat, men jag fastnar i soffan.
Blir apatisk.

Klockan var tio i fyra. Det var en onsdag. Det var bra väder ute, sådär lagom höst väder. Jag log när jag gick mot dörren, fram tills jag såg mammas tårar.
Åh, jag vill inte tänka på det. Jag orkar inte. Orkar inte säga att jag inte orkar.
Jag saknar honom, varje dag.
Men idag är det värre.
För idag har det gått sju månader..
Utan honom.
/S