Ikväll har jag framtills nu vart social tillsammans med de andra i detta hus, jag har ätit god mat och druckit alldeles för mycket cola. Tänk om man kunde bli bortskämd med såhär god mat varendra fredag.

Min donna skötte sig rätt fint idag, longeringen gick väldigt bra. (peppar, peppar) Vi lär oss att läsa av varandra istället för att sucka och ge upp. Ridningen går framåt, sakta så sakta. Idag så har hon inte slängt upp huvudet mot mig eller lättat på framhovarna, känns skönt. När hon tidigare frysit fast i marken så har jag tyckt att hon vart skänkeldöv och blivit alldeles förtvivlad och det har slutat med att hon lättar fram hela tiden. Idag upptäckte jag en ny sida av henne, gränsen mellan hennes stillastående och lättande är hårfin, precis som min egna balans mellan välmående och apatisk. Idag när jag försökte få henne att gå fram för skänkeln så backade hon bara men när jag bara snuddade med skänkeln så det knappt märktes så gick hon framåt.
Det är så ruskigt svårt att läsa av henne ibland, men kan nog konstatera att hon är känslig som få.

Idag kom hon travandes när jag visslade på henne, då blir man alldeles varm i kroppen. Jag är inte otillräcklig, hon tycker om mig ändå. Och hur mysigt är det inte att pussa på hennes mule? Eller att låta henne borra in mulen i min mössa och känna henne dra djupa andetag.
Jag tycker verkligen om henne.


slänger in en bild på mig och min rara vän ragge.

Jag känner mig rätt glad, fast det går lite halvt trögt nu.
Men visst kan man känna sig rätt nöjd ändå? Fast ändå längtande efter något?
Jag vet nog egentligen längst in vad jag längtar efter, fast jag säger att det inte är så. Jag säger att jag inte vill något mer, men ändå hoppas jag nog.

Vi tjejer är alldeles för komplicerade för vårt egna bästa. Vi bara vrider och vänder på allt tills vi blir tokiga. Tjejer ska alltid krångla till det.
"Vad är vi för något?"
Kan man inte som tjej bara ha det roligt och njuta av sällskapet?
/S