Räddade nyss mig själv från att få sendrag i nacken. Något positivt iallafall.
Min helg har verkligen vart upp och ner, jag har både skrattat och gråtit.

Gråtit över att jag känner mig otrillräcklig och över att mitt tålamod brister. Även att jag verkar vara dömd till att ständigt känna rädsla och obehag. Jag vill inte komma tillbaka i gamla banor, jag vill uppskatta det jag har nu. Jag vill inte blir rörd i ryggen, men allt jag bygger upp känns plötsligt alldeles vingligt och för lite. Kommer jag någonsin bli lämnad i fred eller kommer det här alltid att jaga mig? Jag vill inte ha ett skit med honom att göra.
Därför har jag gråtit, massor.
Jag orkar inte.

Jag har kännt mig lycklig över att ha en varm mule att borra in näsan i. Igår kväll kände jag mig uppskattad och det trivdes jag med. Känslan av att trivas får jag aldrig nog av.

Inatt sov jag inget, som alla andra söndags nätter. Min kropp verkar ha satt det i system. Jag somnar inte, hur jag än vrider och vänder på mig. Jag vaknade och kände paniken, öppnade fönstret och drog av värmen i elementet. Jag vet inte varför jag gör det egentligen, men det får mig lugn på något sätt.
Till slut sov jag ett par timmar, vaknade vid fem och stirrade in i väggen till klockan ringde. Klev upp men la mig i sängen lika fort, mådde illa och kände mig apatisk.
Så nu sitter jag här i min soffa och bara längtar, bort till något annat.

Skulle behöva en nedförsbacke nu..
/S