Min gräns mellan att må bra och må skit är hårfin, det är en ständig balansgång. Nu har gränsen överskridit med sömnlösa nätter, evigt kämpande om besöksförbud, rörig körteori, insikten i att jag kommer köra i matte och en bockande häst.
All energi är negativ nu.
Jag kan hoppas att besöksförbudet går igenom så jag kan få sova på nätterna, jag hoppas att teorin ska klarna, jag kan inte hoppas på matten, jag vet att min häst är känslig och att hon är full av energi.
Men jag klarar inte av allt det här negativa på en gång, för min gräns är hårfin och mitt psyke är allt ifrån starkt nu.

Hur ska jag kunna ge en häst trygghet när jag inte ens har någon egen trygghet?
Jag är trasig, man måste vara hel för att fungera.
Jag bryter ihop, för jag mår dåligt. Jag har ingen ork.
Jag blir apatisk.

Jag bryter sällan ihop för en grej. Men i nuläget har jag tunga saker på axlarna och inget av dem kan jag lösa på en dag, allt tar tid. Och om allt tar tid, vad ska jag då börja med? Vad ska jag då hoppas på? Om det inte fungerar i skolan, hur ska jag då kunna längta till studenten? Om det inte fungerar med teorin, hur ska jag då kunna längta till sommaren? Om det inte fungerar i stallet, var ska jag då få motivationen från? Men framför allt, om jag ständigt ska vara rädd och inte kunna sova på nätterna, hur ska då jag kunna fungera?

Min bägare har runnit över.
Jag hade hittat en bra balansgång där jag var nöjd med tillvaron.
Just nu orkar jag inte känna att jag inte orkar.

Jag är aldrig ute efter att någon ska tycka synd om mig, jag vill bara ha en tillvaro som fungerar.
/S