Nu faller mörkret över stan och du går runt och sparkar löv, som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv.
Du har så svårt att säga om jag ens betyder nåt för dig
Jag räcker inte fram
Men, du har så svårt att vara ensam
så du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Jag räcker inte fram
Men, du har så svårt att vara ensam
så du går till "lilla mig"
Men en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej
Du älskar bara rött, och leker vacker romantik
Det är så lätt att haka på, det är sån lockande mystik
Men en dag är allting preskriberat och en del av din lyrik
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik
Lasse kan verkligen konsten att förmedla förvirrande tankar till kloka ord.
Istället för att bli arg och frustrerad så fick en i min grupp idag vara en dement tant som jag övade på att inte bli arg på, hur galet det än låter så funkade det och den där idioten fattade inte att hon var dement. Bra där! Allt negativt kan bli positivt! Sen så gick jag och pratade en timma och det var ruskigt jobbigt, vi analyserade massor. Så när jag klev in i hissen började jag gråta, tur nog så var jag själv där inne så tårarna kunde rulla. Jag åkte till Inferno och skrattade, ingen skulle nog kunna ha gissat att jag precis hade gråtit.
Jag måste lära mig att skilja på gråta och vara ledsen och att vara arg och skrika. Gråta och skrika är en handling och ledsen och arg är en känsla. Jag skriver och säger alltid att jag grät eller skrek, jag ska istället säga och skriva att jag var ledsen eller arg. Jag ska anylisera mina känlsor, inte mina handlingar. Men fan vad svårt det är.
Och när ridningen har gått dålig och jag har gett upp och blivit ledsen så har jag ringt mamma och gråtit. Jag måste från och med nu tolka råd och instruktioner innan jag ber om ännu mer hjälp. Jag måste förstå varför/när/hur/var innan jag ger upp. För när ridningen inte funkar och hästen låser sig så bryter jag ihop och ringer någon och vill ha hjälp. Nästa gång jag bryter ihop så ska jag bara luta mig framåt och gråta, jag ska släppa ut alla känslor genom att gråta för att sedan samla mig och försöka igen. För jag ger upp, ger någon annan ansvaret. Det funkar inte så, jag måste känna efter och tro på mig själv.
Så planen nu med hästen är att rida med sällskap när möjligheten finns och annars försöka rida ut själv utan att ge upp!
Idag är jag jätte stolt över min häst, jag tog lite vemodigt ett försök till att rida ut själv. I början disskutera vi en hel del om vi skulle backa eller om vi skulle gå framåt. Första halva ridturen gick det lite bakåt och framåt om varannat men sen släppte det och hon var jätte fin. Jag tänkte att det skulle bära eller brista, så jag bestämde mig för att rida över hoppdiket och då behöver man gå över en (as vidrig) bro. Men efter lite velande från hästen så klampade vi över utan problem och jag höll nästan på att börja tjuta av glädje!
Det var väl det jag hade att säga idag, ungefär.
Imorrn blir det Ullared!
/S
