Jag är ledsen.
Jag har sommrlov, en häst som fungerar (peppar), ett jobb som väntar och vänner som stöttar. Men de fattas en viktig del i det. Och det okomplicerade har nu blivit komplicerat. Och är det mitt fel? Jag vet inte. Jag vet att tanken har kommit smygandes och jag inte kunde kontrollera det, hur mycket jag än försökte. Så nu är jag här, i det läget jag inte ville. Bortvald. Men ändå inte?

Känslan av att inte duga. Känslan av att bli behandlad på ett sätt som inte är vant, eller alldles för vant? Känslan av att inte kunna påverka, maktlöshet. Känslan av att känna sig värdelös och meningslös, som person. Känslan av att bara gråta.
Det tär..

Att gå runt och le och bara säga att allt är okej, det är så jag gör. Så jag alltid har gjort, tills jag kommer innanför en stängd dörr och bryter ihop. Benen viker sig, paniken kommer och tårarna rinner. Skriken kommer och paniken tar min andning, börjar alltid att hyperventilerar. Jag får panikångest. Det känns som att jag har något innanför huden, det gör ont. Jag orkar inte.

Skulle ha åkt in och pratat, skulle verkligen behövt det. Men bokade av. Orkar inte sätta mer ord på det jag känner. Orkar inte känna hennes blick och höra henne säga att jag ska vara stark, ta hand om mig själv.
Jag är egentligen stark och jag har klarat mig förut genom otroligt jobbiga saker.
Men nu, idag orkar jag inte vara stark själv.
/S