2011-02-07 @ 10:28:03
Igår kväll efter att ha skrattat åt solsidan kände jag mig sådär låg igen.
Försökte somna i evigheter, låg och stirrade in i väggen. Vaknade av alarmet vid klockan sex, sminkande mig och fixade håret. Satte mig på kistan i hallen och började gråta. Tvättade av sminket och drog på mig den gröna tröjan, sjukanmälde mig och la mig på soffan och somnade.
Ibland har jag sådana dagar, när allt känns motarbetat. Och då är det bäst att jag går och lägger mig igen, för de mornarna är hemska.
Nu känns det okej, inte helt bra men okej.

Imorrn är det en ny dag, men först måste jag ta mig igenom den här.

Det där skrev jag den sjunde februari, i år. Jag minns ännu den morgonen, jag hade svårt och somna efter ett sms som jag fått. Inte alls något negativt egentligen, men tillräckligt för att få mig att känna mig ledsen. Det var från han som var så spännande. Jag minns den natten, hur jag vred och vände på mig. Och morgonen, hur jag släpade mig upp, tittade upp och suckade. Sminkade mig och kände hopplösheten, den gjorde mig så svag. Jag grät och mamma sa att jag antingen får bita ihop eller sjukanmäla mig. Jag såg mig själv i spegeln, en suddig bild av mig själv för tårarna i ögonen. Jag såg utsliten ut, jag såg mig själv som misslyckad. Jag la mig igen och när jag vaknade så började jag städa, i massor. För att hålla tankarna borta.

Dagen efter när jag mötte ansiktet på personen som skickat smset så kunde jag inget annat än att le. Fast min besvikelse. Vi skrattade och det där smset vägde tygndlöst, jag hade överanyliserat, som vanligt.

Jag hade sådana dagar då, alldeles för ofta. Jag vaknade och kände att hela världen motarbetade mig. Jag har inte haft en sådan dag på otroligt länge.

I månad februari mådde jag inte särskilt bra, men nu gör jag det. Jag är lycklig.

Men man kan läsa mellan raderna om honom. Hur han omedvetet fick min vardag att gå ihop. Hur han log när jag kom och hur han log när jag gick. Hur han fick mig att skratta. Och det gör han fortfarande, men nu medvetet.

Förmodligen fattar ingen vad jag skriver om, vilket känns rätt så skönt ändå. Eller jo, mina närmsta vänner läser nog och förstår. Det gör inget, de vet allt från början - till nu.


/S