De här bildena är båda från 2006. Nästan precis fem år sedan. Var jag bara tretton år där? Om jag räknat rätt. Jag tyckte att jag var så vuxen, så stor. Jag tyckte att jag var värdelös och överviktig. I själva verket har jag aldrig vart smalare än vad jag var då. När jag tittar tillbaka på bilderna så ser jag hur otroligt smal jag var, men det såg jag inte då? Jag var trotsig och trodde att jag kunde allt själv och bäst. Men samtidigt gnodde känslan av rädsla i mig, att bli ensam kvar.

Sjuan var nog mitt bästa skolår. Åttan var kass. Nian var min väg tillbaka, till livet. Jag minns allt det osäkra och alla tårar, men på alla bilder ler jag. Jag ser lycklig ut.




Sommaren till sjuan - Sommaren till trean. Vi håller ihop ännu. Vi skrattar precis som vi alltid gjort. Vi berättar hemligheter precis som vi alltid gjort. Vi delar saker, precis som alltid.
Fan vad nostalgisk jag blir. Från tretton år till arton år. Vi har blivit myndiga, vuxna.

Jag sitter i soffan i vardagsrummet, jag har underbara vänner, en fin häst och hund, bil och körkort, jag tar studenten om ett år och snart ska jag iväg till jobbet. Jag är lycklig.
Jag trodde, sorligt nog aldrig att jag skulle lyckas såhär i livet. Jag trodde att jag skulle stupa tidigt. Men jag fick en nystart och idag mår jag bra.

Jag är lycklig över att alla har ställt upp för mig. (Nu kommer tårarna..)
Åh, vad jag kan bli känslig ibland! Men jag vill på något sätt uttrycka mig, så att folk förstår hur mycket det betytt för mig. Hur mycket allt och alla har hjälpt mig. Förstår ni det?
Puss på er!
/S