Får lite smått kanske sådär halvt panik. Har insett att mina dagar just nu är ganska så långsama och meningslösa och att jag har glömt att njuta av det. Får lite ångest över att jag börjar jobba på onsdag och det känns som att mina veckor kommer gå dunder snabbt nu när jag ska jobba. Jag kommer att missa så mycket? Men ändå, just nu känns det lite som att jag slösar min tid? Jag är ju rätt rastlös person av mig. Fungerar inte riktigt att gå hemma såhär, behöver den där sociala biten varenda dag. Just nu skrattar jag mest åt knasiga saker och det börjar märkas att jag går min familj på nerverna när jag bara skrattar, skrattar och är tjurig. För just nu är jag antingen tjurig eller så skrattar jag. Så fort jag träffar någon av mina vänner så maler jag på som en jäkla energi människa. Behöver verkligen den där sociala biten som skolan ger mig i annars fall.

Se nu maler jag bara, bara massa onödigt trams? Ja kort och gott, jag är en social människa. Så att, det jag ville komma fram till med lite kortare meningar var att det kan vara bra för mig att börja jobba nu, så jag kan få vara social. Så jag inte blir tokig..

Jag intalar mig själv att jag har tok bra tider, antingen jobbar jag 7-13 eller 16-21. Och ja, det är ju fan as härligt. Tror inte riktigt på mig själv, tror att det kommer bli piss jobbigt. Men va sjutton, det kommer gå bra. Men framförallt, jag tjänar ju för sjutton pengar. Jag kommer att få lön. Åh, vad härligt.

Imorrn: sovmorgon, försöka byta bort en delad tur, sjukhuset, sola(?), stallet och Johan Falk.

Har hört att jag är snål med bilder? Ska väl försöka skärpa mig.



Att få veta att en ruskigt snygg kille är gay som man har spanat på lite i smyg, det känns ungefär som att bli kliven på tån av en rödhårig donna. Smärtsamt och frustrerade..?
/S