Det kan inte bli ogjort det som skedde ikväll.
Sitter i en tyst lägenhet och lyssnar på Melissa Horn. Skullei annars fall njutit och och tanken på att inte behöva gå hem hade vart njutningsbar. Men inte ikväll. Jag ska snart släcka lamporna här och knalla hemåt, till vårt hus.
Sänd mig en tanke som ligger sömnlös inatt.
Är besviken på mig själv. Är förvirrad, mer än vanligt. Skulle behöva den där trygga famnen, rösten som säger orden jag vill höra, leendet som får mig att skratta och ögonen som utstrålar lugn.
Alldeles utblottande och inte alls kryptiskt. Försökert hindra mig själv? Att känna? Att tänka? Att hoppas?
Någonstans i mitt huvud finns en gnutta fnissighet, pinsam lycka. Över något som är alldeles för hemligt. Vore jag i matsalsresturangen så skulle jag inte kunna behålla det för mig själv. Jag skulle se de andra i ögonen och skratta, inte sådär högt och flummigt, utan ett mer nervöst skratt som får mig att känna mig säker på något sätt. För vad finns det som de inte vet om mig? Det är en såndär pinsam grej som jag skulle berätta, i matsalsresturangen.
Fick just ett levnads bekräftelse, nu kan jag gå och lägga mig!
/S
