Spelar inte längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
Min sista gnista hopp
Var att synas, att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej...

Ingen, ingen, ingen, ingen hör...


Längtar tillbaka till publikens vrål, trängas och vara gråtfärdig. Det är så
jäkla mäktigt, att stå i en publik och se ett av sin favorit band i en vacker 
stad, precis som i Arvika. Jag vill tillbaks. Jag vill framåt också, jag vill se
vad framtiden har att erbjuda mig. 

Jag vill så mycket. Ibland känner jag mig vilsen i mitt egna liv. 
Känner mig otillräcklig i en stor värld samtidigt som att platsen är knappt. Kan man någonsin känna sig riktigt
hemma någonstans eller kanske med någon? 

Jag kanske gör saker mer komplicerade än vad de är. Ska jag låta tiden gå? Sätta sina egna spår. Jag skulle gå
i sär, på mitten och alla kanter. Precis nu känns allt tungt och alldeles svinigt jobbigt. 
Känner mig kvävd igen, som att syren inte räcker till. Ska jag någonsin få känna lugn igen? Det är orättvist, 
för hur mycket jag än kämpar och hur stark jag än blir inombords verkar det inte vara tillräckligt. 
För att få känna ett lugn. 
15 måndader har gått, jag trodde aldrig att jag skulle komma såhär långt. Men det är fortfarande för kort tid för 
att kunna somna om nätterna?
Det löser sig, någon gång..
/S