Just nu sitter jag och nördar mina youtube favoriter, om och om igen.
Daniel Adam Ray har en hel del låtar som jag har som favoriter, disney låtar och student låtar också.

Ibland funderar jag på hur hjärnan hinner reagera och hur jag hinner säga något utan att hinna tänka efter. Är det så lögner kommer till? Jag vet inte. Idag på bussen fick jag ångest, det sög till i magen och jag tryckte på stoppknappen och sa ganska argt till mina vänner att jag skulle kissa, fast jag nyss gjort det och så klev jag av. (förlåt för att jag snäste) Men jag trodde att jag skulle tuppa av, jag fick smått panik och behövde komma av bussen. Väl ute på fast mark började jag gråta och det tog flera sekunder innan jag började gå i rätt riktning. Jag drog efter andan och kollade rätt upp, torkade tårarna och gick framåt. Fick sån där kvävningskänsla. Ibland kan jag verkligen inte visa mig svag, jag ville ju inte säga ”jag måste kliva av bussen för att gråta”. Är det då hjärnan kommer på något helt annat, som jag säger utan att tänka? Visst skulle jag kunna sagt som det var, men det är svårt. Svårt att bekänna, att visa sig svag helt enkelt.

Anledningen var att jag såg ett alldeles för bekant ansikte som jag ständigt försöker att undvika att se. Min skola ska vara en neutral byggnad som jag ska kunna känna mig någorlunda säker i och så dyker hon upp där. Jag kommer knappt att se henne, men det är principsaken, att hon finns innanför murarna som en spion. Förhoppningsvis så skiter hon fullständigt att jag finns, men det är själva grejen: att hon är där. Jag vill inte.
Hur gör man? Biter ihop och grinar lite till? Jag är trött på dessa känslor. Jag vill kunna hålla huvudet högt.

Nu är det officiellt, min matte bok är borta.. igen.
/S