Som mamma säger, jag tänker för mycket. Jag är rädd för att det ska bli fel. Jag är rädd för förändringar. Jag är rädd att fortsätta. Jag är rädd för att tro på mig själv. Jag är rädd för det som är okänt.
Och då ska jag fatta viktiga beslut, när jag inte tror på mig själv.
Jag vill ju bara att det ska bli rätt.
Sitter och kollar om och om igen på filmen, jag spolar tillbaka och tittar. Jag tittar på min glappande hand och min skänkel som är på tok för långt bak. Jag ser hur ringrostig jag är. Kan inte koncentrera mig på de fina och luftiga gångarterna hästen har. Jag ser bara det negativa.
Ska jag någonsin kunna fatta några vettiga beslut?
/S