Ibland behöver människor veta att de räcker till, bekräftelsebehov.
Varenda människa är på något vis unik, på sitt sätt.

"Du får stå kvar, för jag går nu. För jag är starkare än du. Ja jag är starkare än du. Det har jag lärt mig nu."

Jag är stark.
Vissa dagar blir jag ängslig och förtvivlad, men man måste sjunka ihop för att kunna sträcka på sig.
Jag har sett så mycket mer än vad andra sjuttonåringar har gjort och det mesta vill jag ha osett. Men jag lär mig att leva med allt jag vart med om, för man kan inte ändra på det som hänt.
Jag kan påverka mitt liv, jag kan ta egna beslut som får mig att må bra.

Jag kan inte ändra de där timmarna i rättesalen, jag kan inte ändra på hur han var, jag kan inte ändra på hur beslut togs, jag kan inte ändra på att folk inte såg, jag kan inte ändra på alla panikångest attacker, jag kan inte ändra på psykiska och fyskia men, jag kan inte ändra på hur det året förstörde mig, hur det året bröt ner mig.
Jag kan lära mig att leva med att jag haft blåmärken och ärr över hela kroppen. Jag kan lära mig att tro på det som finns i nuet, för mig.

Jag kommer nog alltid att ha svårt för uttrycken "stryk skulle .... ha" eller "slå in pannbenet på ...."
Förut grät jag, idag stannar tankarna bara upp.
Varför använder man sådana grymma uttryck? Jag dömer absolut ingen som använder de. Men jag vill inte göra det själv.
Vid ett tillfälle sa jag "Det har jag fått tillräckligt".
Det var grymt sagt av mig och det gjorde fruktansvärt ont att säga det, men ibland är brutal sannig nödvändig.

En dag ska jag dela med mig, öppna ögonen hos folk. För de tror att det inte händer, men det gör det. Bakom stängda dörrar sker det.

Men glöm inte det, du är unik så som du är.
Låt ingen annan ändra på mig, för då blir du precis som alla andra.
/S