Försöker skaka av mig alla jobbiga känslor jag är överfull av nu..

Måste börja läsa en hemsk bok och skriva ett arbete om den - igen. När vi kommer tillbaka till skolan ska vi börja med ämnet kvinnomisshandel, mår bara illa av tanken. Hur mycket kommer jag inte att gråta då? Jag vill verkligen inte. Jag försöker njuta av den här praktikperioden och bara låta dagarna gå, men det är svårt.

Inatt drömde jag om att jag vaknade och såg honom i rummet. Jag kommer nog aldrig att sluta drömma det och jag kommer nog aldrig sluta vakna i panik när jag hör något som smäller utanför. När det blåser ute ligger jag i sängen längst bort i rummet och är hel spänd och försöker anylisera varenda ljud som hörs.
Eller som när det ringen på dörren och jag inte kan öppna. Dörrar kommer alltid vara min svagaste punkt, jag kan inte öppna. Det är så himla skönt på praktiken att man ser genom dörren vem som står där.

Jag vill inte tänk tillbaks och minnas min rädsla, jag vill komma ihåg så mycket annat. Jag vill inte minnas alla sömnlösa nätter och alla ångestattacker. Jag vill minnas när jag skrattar och drar efter luft och nästan viker mig på mitten eller när jag bara sitter och ler för att allt känns så bra.

Jag vill verkligen framåt, det vill jag.
När jag sprang ut från hans dörr för sista gången med tårarna rinnandes och pulsen skyhög, då trodde jag aldrig att jag någonsin skulle kunna känna mig fri igen. Jag trodde att jag var fri då, att alla kände som mig. Hur sjukt är inte det? Att tro sig känna sig fri när man bokstavligen är inlåst i en lägenhet. Min frihet var då att få komma till skolan och se allas ansikten, idag är skolan en av mina icke friheter, jag måste gå i skolan för att ta studenten. Förr så gick jag till skolan för att jag kände mig fri där, för där var inte han och vakade över mig om man bortser från många tillfällen som han gjorde det då.
Jag blir så jäkla deprimerad när jag tänker på hur jag levt, hur jag har slösat med mitt värdefulla liv. Jag visste inte bättre då. Och vilka jäkla djupa ärr jag fått av det här. Det är också sjukt att jag ens säger idag att jag är glad att jag lever, för det jag blivit utsatt för kunde ha slutat på ett helt annat sätt.
Som alla gånger jag faktiskt trott att det var mina sista sekunder i livet och så har han släppt, det borde ingen människa behöva uppleva. Att tro att det är ens sista sekund.

Jag kämpar för allt jag är värd. Varje dag som jag inte gråter är ett steg i rätt riktning för mig.
Nu är jag fri.
/S