Jag tror på det.

Jag måste sluta skjuta upp saker och ting, som körkortsteorin...
Jag måste sluta oroa mig för saker.
Jag måste sluta tänka på min andning, jag kommer inte sluta andas helt plötsligt.
Jag måste sluta gå runt och spänna varje muskel i kroppen, i tron på att vara beredd.
Jag måste sluta att gäspa och börja sova istället.
Jag måste sluta att titta på mobilen var femte minut.
Jag måste sluta att sakna och undra om hur det kunde ha blivit.
Jag måste sluta att tvivla på mig själv.
Jag måste sluta att vara ängslig.
Jag måste sluta att vara hel spänd när jag rider förbi krondiken och alla "dikesstaket".
Jag måste sluta vara rädd för oförberedda saker, man är aldrig beredd ändå.

Jag måste tro på mig själv.

Ännu en gång sitter jag och gäspar och lyssnar på Jonny Boy.
Idag har vi börjat städa kontoret som ska tömmas och total renoveras och sedan hyras ut till någon annan.
Jag kommer sakna den lägenheten. Jag gick runt i lägenheten och bara stirra rätt in i väggarna och lät tankarna ta över. Det är en trygghet, de har haft den lägenheten sen innan jag föddes. Det är ännu en sak här i livet som jag inte kan vara med och påverka alls. Jag har alltid sagt att när han säger upp den lägenhten så vill jag flytta in där. Den har himla fint läge och är stor, högt i tak och luftigt.
Det är en fin lägenhet och nu ska allt i den bort, allt ska bli nytt och jag kommer antagligen aldrig mer få vara i där. Jag har alltid haft nyckeln dit. Jag har alltid kännt lugnet som finns där uppe.
Jag trivdes där.

Ibland känns det som att jag ska gå sönder.
Jag vill skratta och känna känslan av att det går framåt.
/S