Röster kan vara så svåra att stänga av, särskilt skrikande röster. Jag hör och jag är inte dum. Jag förstår. Även om jag inte vill bry mig alls så gör jag det ändå. Sitter och låter tårarna rulla, stänger igen skol boken och stänger locket på datorn och bara lyssnar. Försöker skilja ut vad de säger och jag hör inte varje ord, men jag förstår. Det är dags nu.

Det är så mycket som man inte kan påverka. Det här kan jag inte påverka. Det är deras beslut. Men tänk om mina skuldkänslor bara kunde försvinna. Det är inte mitt fel. Det kommer aldrig blir det. Men ändå pinar jag mig själv, genom att lyssna.

Har hittat en ny terapi form. Springa. Pressar mig själv och jag njuter av det. Känslan av att orka. Känslan av att sortera tankarna, själv. Bäst är det att ha en peppande låt i bakgrunden, låta tankarna skena iväg samtidigt som jag sätter den ena foten framför den andra.

Det mesta känns bara jobbigt nu. Försöker ta en dag i taget eller i själva verket, ett problem i taget..
/S