Jag tror att jag håller på att gå sönder. Knäna brjar kännas ostadiga. Min bägare är på väg att rinna över. Har ingen kraft. Apatisk. Orkar inte.
Skulle behöva gå till hans grav, gråta tills tårarna slutar rinna. Låta knäna vika sig. Låta bli att kämpa emot, låta känslorna ta överhand. Den ständiga saknaden. Idag är den för stor för mig. Klarar inte av att hantera allt. Just nu är en dålig tidpunkt.

Samtidigt skenar mina tankar iväg. Läser han min blogg? Har han googlat min blogg? Vet han att den finns? Funderar han på att kommentera det här? Just det här inlägget? För att sänka mig? Ler han? Han ser att jag mår dåligt nu, att jag är på väg neråt. Precis den känslan som han skapade, han gjorde den känd för mig. Han tog den från tomma intet och placera den i mina tankar. Han ler säkert.

Blinkar bort tårar. Skulle behöva några ord mellan varje andetag.
Mellan varje tanke. Mellan varje förtvivlan. Mellan varje tår.
Stöter ifrån och känner mig bara värdelös. Borde inte ens skriva nu, kommer ångra mig imorrn.
Skriver och suddar. Allt känns fel. Allt det jag skriver.
Visar jag mig svag?
Avskyr det.

Natt ångesten är den värsta, kommer aldrig ifrån den känns det som. Behöver somna och vakna upp igen, men bara det känns just nu omöjligt. Att sova.

Jag kan inte göra något ogjort. Jag vill skriva att ångesten tar över just nu, men det är nog inte ångest. Det är nog ren nedstämdhet, jag är bara ledsen.

Tänker avsluta med att skriva: Om han nu skulle le när han läste om hur dåligt jag kan må, hur frustrerad borde han då inte bli av alla de inläggen som jag skriver när jag är glad?

Låt det bara bli morgon. Imorrn kommer jag må bättre.
/S