Sitter och lyssnar på en alldeles för fin låt, får lite smått ångest. Den är verkligen fin. Klappar hunden lite, hon viftar på svansen. Vad jag tycker om henne!



Igår så började egentligen våra ridlektioner, men avbokade. Min hals gör forfarande ont, näsan rinner och rethostan är besvärlig. Sadlade Dina istället. Men jag var grymt irriterad och frustrerad, på allt och ingenting. Egentligen skulle jag kanske inte ha ridit, för min tanke var "Det här kommer ju gå bra..." och suckade. Men så fort jag satte mig i sadeln och skrittade iväg på långa tyglar så blev jag lugnare. Och jag skrattade faktiskt åt henne ett par gånger, för hon blir så ivrig och så super taggad, hon vill bara galoppera. Fick denna donnan bestämma så skulle det vara galopp hela turen och ibland tror jag faktiskt att vi galopperar mer än vad vi skrittar. Hon är alltid lilka pigg i första galoppen så som den sista. Hon ger alltid allt och hennes energi är underbar.

Och hur hon vevar med frambenen i travet, när hon bara laddar. När hon dansar omkring med huvudet högt och med svansen i vädret. Eller när hon bara studsar uppåt och framåt, jag tjoar och släpper henne framåt. Hon är underbar. Hon är pigg, sju dagar i veckan. Och som jag ler när hon kommer in i andra andningen, det låter också så underbart.

Jag har alltid sagt och säger fortfarande att Robin var den bästa, det är han fortfarande. Men jag har ändrat på meningen. "Robin var den bästa ponnyn för mig och Dina är den bästa hästen för mig"

Jag tror att det var meningen att hon skulle bli min, fast jag tvivlade. Men jag tvivlade aldrig på henne, jag tvivlade på mig, att jag skulle ha orken och lusten. Om jag var tillräcklig för henne.

Jag avgudar verkligen min häst.
/S