Här sitter jag i soffan med mina glasögon, stora och lufsiga kläder med mitt hästluktande hår. Jag sitter och lyssnar på ångestfylld musik som får mig att rysa. Lykke Li med låten Possibility. Det är grejer det.
Jag har nyss suttit i min ensamhet och skrattat åt Big Brother, innan det åt jag en glutenfri pizza med glädje.
Jag skulle gärna vilja ha en fin slimmad kropp men samtididgt skulle jag aldrig kunna tacka nej till pizza..
Hårt liv? Självklart.(...)

Min primadonna har verkligen sina dagar. Igår när jag red så var det så himla roligt, hon var avslappnad och vi kunde till och med jobba lite emellanåt. Idag var hon spänd som en fjäder, studsade och frös fast. Jag vill inte säga något ont om henne för det är ju inte hennes fel.
Det kommer ju gå över, visst? Hon kan ju inte vara såhär för evigt? Det måste ju ge sig.
Men det gäller att ta en dag i taget och glädjas åt det lilla.
Imorrn ska hon och jag vara ifrån varandra. Mamma ska få longera henne och promenera med henne så ska jag bara få umgås med mina vänner imorrn.
Sen på söndag ska jag testa och ta en tur igen.

Men fabian vilken ångest jag får. Men samtidigt ska jag inte bära henne på mina axlar, jag måste kunna släppa taget och låta någon annan hjälpa mig ibland. Jag måste lära mig att ha lediga dagar. Men ja, jag får ångest. Ska jag ta det lugnt? Ska jag låta någon annan ta ansvaret?

Det är mycket här i världen som jag får ångest över.
Nyss satt jag och skrattade, nu sitter jag här och tampas med känslan av att känna sig otillräcklig.

Borde nog sortera tankarna och försöka göra något vettigt av dem?
/S