Kunna rida min häst - inte så check.
Kunna kratsa bakhovarna på min häst - inte så check.
Kunna rida över tränbron utan att få dödsångest - nästan check.
Kunna rida förbi krondiken utan att hålla andan - inte så check.
Kunna hoppa hinder över 70 cm utan att knäna skakar - lite check.
Ha ögonen öppna och komma ihåg att andas när saker blir otäcka - någon gång kommer jag skulle skriva check.

Det är mina mål med hästar och ridning just nu. Att komma över mina största rädslor.

Idag var jag ute och red men på Mirre då. Ridningen med Dina går framåt även om det inte är jag som sitter på, det är skönt att få se från en annan hästrygg att det funkar, stundtals. Nu har hon iallafall skor fram! Men iallafall, mina rädslor ja. Idag red jag över den otroligt as äckligt vidriga träbron. Det var värre än att hoppa en oxer, faktiskt. När jag släppte på tyglarna och drog djupa andetag, fäste blicken och försökte tänka på fina saker, så gick Mirre snällt över. Den rädslan sitter långt, långt in och det kommer nog alltid suga tag i magen när jag rider över den bron. Krondiken är inte min grej heller, fast egentligen så var det inte Robins grej. Han hotade alltid med att backa och hoppa mot dem. Och det sitter i ryggmärgen. Att hoppa hinder som ligger på 70 cm eller strax över gör att mina knän skakar och jag blir alldeles salig. Men oftast kommer jag över, men jag ska komma över de hindrena ska jag komma över en dag utan att blinka.
Och så ska jag komma ihåg att hålla ögonen öppna och att andas när allt det här händer, jag har en ovana att hålla andan och knipa ihop ögonen.

Det är små framsteg som får mig att bli glad. Egentligen så att rida över en träbro inte sån stor grej egentligen men för mig är det stort. Jag släppte alla mina känslor och litade på att S&C sa att han skulle gå över snällt. Jag släppte på mitt kontroll behov och alla mina förtvivlade känslor och litade på någon annan.
Jäklar vad jag blir stolt över mig själv.
/S