Jag halvligger i min soffa och snorar, har en dånande huvudvärk och hela min kropp gör så jäkla ont. I onsdags drog jag på mig en dunder förskylning, suck! Just nu firar de flesta av mina vänner Anna som fyllt arton år, de äter antagligen jätte god mat och dricker sig runda om fötterna. Och här ligger jag med flottigt hår och inlindad i filtar. Suck igen. Lite synd om mig är det ju faktiskt. Hoppas att de skrattar och dricker en hel del åt mig också.

Satt och skummade igenom mina inlägg jan-feb-mars och då såg jag verkligen på svart och vitt hur mitt humör förändras så fort något händer. Det kunde vara ett sjukt deprimerande inlägg och efter det kunde det komma ett inlägg där jag skrivit om hur lycklig jag är.

Jag blir orolig för mig själv, jag faller lätt för olika frestelser.
"Jag ska lägga mobilen på andra sidan av rummet, jag ska inte ens titta åt den.
För hur gärna jag än vill skicka iväg ett ynka sms, så ska jag inte det.
Inte ikväll."

Detta skrev jag en lördags kväll och jag kommer ihåg precis hur jag kände, längtan. Sån jäkla längtan. Den lördags kvällen hade jag ingen aning om vad jag vet idag, jag hade ingen aning om hur saker och ting skulle gå. Men när jag idag läser de där meningarna kan jag le. Hade jag vetat det jag vet idag den lördagen hade jag lett då med.
Ikväll har jag en liknande längta, men ändå inte på samma sätt.
Är jag en komplicerad person?
Jag tänker nog bara för mycket, precis som alla säger.

Imorse tvingade jag mig upp från sängen vid halv sju, egentligen tvingade jag nog inte kroppen. Det gick rätt så lätt, faktiskt. Jag sköt min förskylning åt sidan och följde med Sofia till stallet. Jag har ridit Mirre en period nu och fårr hjälp med min dam, då jag känt att ridningen inte var rolig och jag belv alldeles för osäker på mig själv. Det var skönt att någon annan satte sig upp så jag fick se att det funkade. Så idag iallafall så skulle jag rida henne. Jag longerade henne innan och hon snosade mig som vanligt i håret innan jag drog ner stigbyglarna. När jag satte foten i stigbygeln så blev jag för en sekund helt svag i kroppen, tänk om, tänk om.. Sköt ifrån mig tankarna och satte upp, när jag kände att hon accepterade det och gick rakt fram så kunde jag inte annat än att le. Det är svårt att förstå någon annans rädslor, helt klart.

Jag blev alldeles facinerad över henne, vi kunde trava bredvid Sofia utan att hon skuttade. Efter första galoppen var jag alldeles salig och tårarna var inte så långt därifrån. Jag skrattade och jag log så jag fick ont i kinderna. Det var så jäkla häftigt att sitta på henne utan att hon skuttade. Hon är så modig också! Visst ibland kanske hennes mod sviker lite, men inte alls som förut. Nu går hon framåt med lite moraliskt stöd.

Idag kunde jag rida min egna häst. Imorrn eller någon annan dag kanske hon skuttar jätte mycket. Men de dagarna som går mindre bra ska jag minnas den där galoppen. Dag till dag. Nästa mål är att hon ska börja söka sig nedåt och jobba i form, men det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom!
Som Sofia sa, det verkar som poletten har trillat ner.
(Peppar peppar, ta i trä)

Som sagt, med denna donna får man ta en dag i taget. Precis som med alla andra?
/S