För en sekund strömade blodet runt i mig, med världens kraft. Men nästa sjönk jag ihop, jag insåg en sak. Som inte var till fördel för mig. Men det löser sig, antagligen?

Den som sa att omvårdnads programet inte var en plugglinje är störd, eller något. Vi får ju bara massa jävla prov och uppgifter hela jävla tiden. Agnes rabblade upp flera saker förut, hälten ska typ in samtidigt, suck. De är inga små arbeten vi får heller! Men i år ska jag fan i mig inte plugga arslet av mig som jag försökte med förra året, så länge jag får godkänt i ämnena så nöjer jag mig. Finns väl någon kurs jag kaaanske kan ta kraft och arbeta upp till ett väl godkänt. Dessutom ska vi följa en jävla skrivmall till punkt och pricka, vem fan har tid med sånt?
Dessutom vill jag bara grina över böckerna vi är tvunga att läsa nu, vi läser två självbiografier nu. En handlar om en anhörig till en alkholist och den andra om en kvinna som drabbas av ASL eller va fan det hette, hemsk sjukdom för övrigt. Men iallafall, jag orkar inte! Ska jag läsa två tragiska böcker samtidigt som mitt eget springer ikapp mig? Har bara lust att skrika. Alla obesvarade frågor i böckerna förföljer mig, mardrömmar och allt tänkande, varför just jag? Det är fan inte rättvist. Har någon någonsin funderat på att ta en POSITIV bok till en skrivuppgigt eller? "Nä, gräv ner er i deras destruktiva tankar" Kanske inte riktigt så. Men på god väg, åt det hållet. Men ni förstår poängen.

Nu ska jag raka benen, duscha, plocka ögonbrynen, packa väskan, slita mig från datorn, läsa ur en av böckerna och slutligen sova.

Fick mitt "åtgärdsprogram" på papper idag föresten, måste skriva under att jag får gå vissa tider. Tack vare det där pappret går jag till skolan. Hade jag inte de sär papprena skulle jag aldrig gå upp ur sängen, faktiskt. Intoleransen tar all min enegri, jag är så törtt, jämt! Mitt humör är inte alltid det bästa heller, som ni kanske märker?
Peppen? Aldrig. Men kan bli, lagom till helgen.
Jag är inte negativ, bara jäkligt trött.
/S