Jag har lust att sätta på en sorlig film och gråta en skvätt.

Tog med mig hunden och gick en promenad förut, vi gick på såna ställen i vingåker där man sällan går, vi tittade efter sånt som man sällan lägger märke till. Vi gick runt i samhället, virrade omkring runt hyreshus, vi gick i trappor och gick massor omvägar. Hon viftade på svansen i stort hela tidne så ja, hon måste ju tyckt att det var kul?
Jag la märke till att hamburgare grillen vid gårn är borta, det finns inte ens några märken efter vart det stod? Det var säkert flera år sedan och jag märkte det säkert, men jag har glömt det. Det såg så tomt ut.
Vet ni vad? Vingåker skulle klä i mer invånare. Fler som strosade omkring. Det är så tomt.
För 40 minuter sen var jag ute och gick och då var det soligt, nu är det mörkt ute. Är hösten redan här?

Min livsgnista är för stunden på lagning, den började strejka.

Jag är fylld av ilska. Det är tungt. Ibland funderar jag på hur det skulle vara att bara sticka, börja om på nytt? Såg honom häromdagen, igen. Det börjar tära på mig. Samma visa varje gång, känns som blodet blir hett, paniken kommer, ilskan och besvikelsen kommer också, lika så svagheten. Oron finns där, med. Ska man behöva leva så? Vart jag än vänder mig påminns jag, hur jag än vrider och vänder på det så finns det kvar, känslan finns där. Någon annanstans, undra om det skulle kännas likadant? Inget som påminner, men kan man verkligen fly från en känsla? Jag är inte så säker. Men ibland står jag inte ut. Jag är så fruktansvärt arg på svenska rättsystemet, ge mig lite rättvisa.
Ibland blir jag trött på allting, de känns stundvis så tung trampat.
Men de blir väl bättre?
/S