Jag har frågat mamma, vad hände? Hon svarar och förklarar. Jag frågar igen, igen, igen och igen. Hon förklarar hela tiden vad som hänt och varför och hur. Men jag förstår inte. Jag frågar igen.

I söndas galopperade vi, vi red i form på gärdet. I måndas promenerade vi. Jag pussade honom och släckte nattlampan. I tisdas jobbade jag kväll, när jag kom hem sa mamma att han hade ett sår på benet och att han inte kunde stödja på det. Jag blev jätte ledsen, men vi prata om det och sa att det blir atg för en undersökning.
Idag efter lunch skicka mamma sms och sa att vetrinären skulle komma ut, men han åt och hade ingen feber.
När jag går ut från huvuddörrarna efter praktiken så suger det till i magen.

Hemma möts jag av mamma, hon gråter. Jag minns inte ens vad hon sa, men hon sa nog att de försökte, försökte med vadå? Jag skriker rätt ut, jag skriker så högt jag kan, rösten skär men jag fortsätter. Tårarna kommer och jag skriker, sjunker ihop. Jag bara skriker. Jag vill inte höra, jag kan inte lyssna på vad hon säger. Jag bryter ihop, totalt. Panikångest.

Efter två timmar kan jag lyssna någerlunda, men jag förstår inte. Han hade ju bara ett sår, han kunde ju inte stödja på benet? Vi skulle ju behandla och komma igång igen. Jag blir arg och skriker igen. Hav fyra fanns inte min vän i livet längre. Jag kom hem fyra. Jag anklagade mamma och skrek på henne, jag ville vara med. Men ville jag verkligen det egentligen? Choken. Jag kunde knappt andas. Mamma ville bespara mig det. Hon ville att min sista bild av honom skulle vara med hans vakna ögon tittandes på mig.

Nu förstår jag vad hon menade med det, flera timmar efteråt. Men det gnager, vrider och vänder i mig. Hur i helvete ska jag klara det här? Jag orkar inte, jag kan inte, Jag vill inte! Jag vill ha min älskade vän.

Han har hjäpt mig till den jag är idag. Han har hjälpt mig att resa mig upp, han har alltid funnits där. Vi skulle ju ha flera, massor år tillsammans till. Det här räcker inte!

Jag förstår inte. Han är borta. Jag bara gråter.
Jag måste lufta innan jag expolderar.
Imorrn ska jag gå till han och mitt ställe och gråta, dit kommer jag alltid kunna gå.

Nu är han där uppe tillsammans med de andra och bossar.

Jag ska hitta något fint att markera graven med, något som alltid kommer kunna ligga där.

Vad jag älskar dig min käraste vän. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt nu. Du kommer alltid finnas runt mig, i närheten.


Jag vet inte hur jag ska göra. Det kom så plötsligt allt.
Sist jag såg honom stod han frisk som en nötkärna i sin box och nu finns han inte längre. Vi galopperade ju i söndags.
Jag tror aldrig att jag vart såhär förtvivlad. Han var så stor del av mitt liv.
Jag kommer aldrig mer få pussa honom på mulen, hans lena mule.
Det finns ingen häst i världen som luktar så gott som Robin.
Min älskade.
Vad ska jag ta mig åt?
/S