Ibland funderar jag över det, är de värt det?
Att hålla på med hästar är verkligen en berg- och dalbana.
Ibland måste man stanna upp och känna nuet, annars blir man galen.
Jag ställde mig den frågan igår, är de det här jag vill syssla med?
Jag var mest ledsen bara, igår hade jag tankarna på annat håll.
Men ja, det är nog trots allt värt det. Jag skulle aldrig klara mig utan den där varma mulen mot kinden, en kram runt halsen när Robin har sin gosiga vinterpäls, spränga fram i galopp, mysiga barbackaturer, lite skräckblandas förtjusning när man hoppar, känna svetten rinna längs ryggen efter ett hårt dressyrpass.
En stilla promenad med hästen vid ens sida.
Baksidan med hästar är dessa skador och allt dess like. Och ibland gråter jag för det, men jag skulle nog tappa en del av min framåtbjudning här i livet om inte hästar fanns i mitt liv, som ridläraren skulle uttrycka sig. Det kan vara tugnt att hålla på med hästar, särskilt att ha egna - men man får så mycket tillbaka.
Jag skulle nog aldrig kunna ge upp hästlivet, de har funnits där så länge jag kan minnas.



Snart är det dags att åka till praktiken, är inte så taggad. Men vem är det halv sju på morgonen? Att gå upp halv sex är inte riktigt min grej, i vilket fall som helst.

Trodde aldrig att jag skulle säga det, men mammas glutenfria bröd är gott, det är luftigt och ja, gott helt enkelt. Dags att häpna!
/S