i sexton minuter skrev jag ett inlägg, när jag råkade trycka bort det fick jag tårar i ögonen. Det var ett fint inlägg. Om hur bra jag trivs på min praktik och hur jag lyckas ta mig igenom dagarna, fast han är borta.

En sak tänker jag skriva om.
Först sa jag att den värsta dagen i mitt liv var när första slaget kom, andra gången jag sa det var när jag klev ut ur rättsalen och tredje gången jag sa det var för sju dagar sedan. Tjugonde oktober, för hela min vardag föll i tur då. Han vandrade vidare, utan mig. Upp.
Har nog inte insett det än, att han iinte finns i livet än.
Min älskade vän.
Vänta på mig, där uppe.

Tjugonde oktober förklarar jag härmed som den värsta dagen i mitt liv.
Jag saknar dig.



Livet är grymt.
/S