Jag är inte tragisk jag är bara ledsen. Femhundra tretton kronor har jag spenderat på massor kort, förstoringar på min älskade häst. Det känns rätt, det känns skönt. Jag vill bara ha honom här.
Jag har inte orkat berätta vad som har hänt, folk läser min blogg och tycker väl antagligen att jag är tragisk. Men jag är inte redo att mötaa världen utanför mina fyra väggar. Jag kan knappt öppna fönstret.
Jag har bara berättat för ett par stycken, de andra läser min blogg men de förstår inte. Jag kan inte ens skriva ordagrant vad som har hänt.
Vad ska jag göra? Han är borta.
Det ända jag tänker på är hans kloka ögon, som jag senast såg i måndags, fem dagar sedan. Och nu kommer jag aldrig mer få det, se hans kloka ögon.

De första dagarna grät jag bara, sedan skrek jag bara, dagarna fylldes med tårrar igen och nu känner jag mig bara apatisk. Vad fan ska jag göra?