Från halv tio till halv fyra tittade jag på oth, jag hängde med i serien. Men sekunderna mellan ett avslutat program och början av nästa kändes allt skit.

Mamma skjutsade ut mig till effe vid halv fem. Hon fick mig att le, och prata, hon fick mig att skratta. Några gånger skrattade jag så jag fick ont i magen. Att kolla på idol med familjen Karlsson med massa onyttigheter var bra för mig. Jag fick en stor dos tröst genom att bara få vara i en positiv miljö. Det tackar jag för.

Så fort jag satte mig i bilen sent på kvällen så kändes det bokstavligen, som ett helvete. Utan slut. Ena sekunden kan ett leende titta förbi, andra gråter jag. Jag vet inte hur länge jag kommer må såhär.
Jag vill bara ha det som de va förut.
Jag saknar honom..
/S