Tänk om man alltid ta farväl, om någon aldrig skulle ryckas ifrån en. Skulle de vara lättare att förstå då? Jag fick ingen sista kram, ina sista ord, ingen sista blick. Tänk om jag bara fick krama om honom och köra näsan i pälsen på honom, för ingen luktar så gott som han gjorde. Varenda häst jag vart nära nu har jag luktat på, på nacken, men ingen luktar som Robin.

Skulle det vara lättare om jag fick det sista farvälet? Antagligen inte. Men det kanske skulle kännas bra för stunden.
Därimot fick jag sista underbara ridturen, sista promenaden - ovetande.
På måndagen sa jag till honom att han betydde allt, att jag älskade honom så fruktansvärt.
Var det en slump? Ödet?
För det var sista gången han gick vid min sida. Det var sista dagen jag såg honom i boxen. Helt frisk, med vakna ögon.
Var det meningen?
Var det vårat farväl? Fast jag inte visste?
I vilket fall som helst var det de vackraste avslutet man kan få..
Men det ändrar inte på tomheten jag känner, saknaden som tar an varje kväll.
Saknaden är värst..