Jag vaknade för en kvart sen, på en lördag. Men det gör inget för jag har sovmorgon imorrn och på måndag. Jisses vad skönt det ska bli med långhelg.

Ibland känner man ju ett jäkla hat för skolan och tycker att det inte alls är samma känsla som att ha gått på högstadiet. På högstadiet hade jag nämligen en lärare som var super, mentor då. Nu på gymnasiet känner jag mig vilsen, för jag har ingen mentor som varje dag frågar hur det är eller varje dag frågar om det går bra i skolan, jag har ingen mentor som hjälper mig att styra uppåt när jag sjunker mot botten. Min gamla mentor var verkligen till en stor hjälp och nu måste jag klara mig själv. Men det är kanske så gymnasiet ska vara? Himla kontrast.

Men iallafall i fredags, alltså igår så fångade en lärare upp mig och sa att jag bara bör vara med på halva hennes lektion då hon skulle prata om en avliden häst. Vi har tema döden nu. Jag gick ut och den här dikten var tydligen brutal. Hade jag inte gått ut så hade jag antagligen brytit ihop, för det skulle vara för tidigt för mig. Det jag vill komma fram till är att det kändes bra att hon sa till mig.

För ni måste hålla med om, vissa lärare känns det bara som att dom är där för pengarnas skull, att vi är där för deras skull, men det är ju tvärtom. Faktiskt.

Flummigt morgon inlägg, javisst!
/S