Den här låten är nog en äkta kärleksblaska, men delar av texten får jag rysningar av att läsa.

Du får inte knacka på min dörr
Om du inte är beredd att komma in
Du får inte göra om mitt namn
Och börja kalla mig för din
Och du får inte vandra på min väg
Utan att visa mig ditt mål
Och inte stjäla av min godhet
För att fylla upp ditt hål

Och du får inte riva mina murar
Som jag omsorgsfullt har byggt
Om du inte skyddar mina drömmar
Så att jag kan somna tryggt
Och du får inte ha mig som en dröm
När jag vill va din verklighet
Och du får inte säga att du hoppas
Om du inte tror du vet

Du får inte andas på min panna
Och inte få mig falla mer
Om du inte sen kan stå för
All den oreda du ger
Och du får inte röra vid mitt hjärta
Som om allt var uppenbart
Men jag önskar inget hellre
Än att du gör allt emot mig snart

Typiskt tjejigt? Ja kanske det.

Det skedde förresten ett mord på samma gata som jag var på imorse, klockan nio. Jag var som tur i inomhus och had eingen som helst aning om vad som stod på. Tänk om jag kommit tjugo minuter senare, då hade jag vart där omkring, ute. Hemska värld.
/S