Jag viker en timma av min vecka åt att försöka förstå mig själv, jag har en person som lyssnar på mig en timma i veckan och hon säger att det är okej att gråta. Så jag gråter.
När jag tänker efter så är det bra att jag har den där timman, hon reder ut trasslet i mitt huvud. Det får mig att känna mig mindre galen. För den timman förstår jag, varför.

Livet är orättvist, vissa bryts ned och andra ler bara. Varför det är såhär har jag ingen aning om, för man är ingen robot. Det är grymt att livet slukar en del. Att inte hitta tillbaka är nog min största rädsla.

Det är okej att gråta och skrika, men någongång måste man tystna.
/S