I tidningen står det nästan varje dag att det är risk för regn, så vad sjutton då tar man på sig så det heter duga. Men i själva verket så blir dagen stekhet och man vet inte vart man ska ta vägen, för värmen kommer hela tiden ikapp en. Men jag ska inte klaga, sommarn är uppskattad, ändå.

Det känns som om jag springer i mörkret, jag vet inte vart jag ska, jag vet inte vart jag vill, men det jag vet är att om jag faller så faller jag hårt och då gör det ont. Jag kännder mig tom på känslor samtidigt som det känns som det ända min kropp består av, är känslor. Jag känner mig velig och jag vet inte riktigt hur jag ska sätta mina fötter, ibland känner jag inte igen mig själv.

Dagens ridlektion var inte rolig alls, kändes som bingo skulle gå av på mitten, det kändes inte rätt. Hela kvällen komme rjag att sitta med dåligt samvete, jag vet såklart att han inte skulle gå av - men ändå.

Jag hatar mitt nya glutenfria liv, det suger bokstavligen. Och ingen förstår hur jäkla äckligt allt smakar, det är jobbigt. Visst äre bara att vänja sig men ändå, jag saknar allt gott bröd.

Jag skulle vilja lägga mig i sängen och bara ligga kvar där tills kraften kom tillbaka.
/S