När jag har tråkigt, då tänker jag. Och jag finner styrka i saker omkring mig, sånt som håller mig på fötterna. Jag är, eller kanske ska säga vill vara en stark person, utan att skrämma andra. Men jag viker mig alldeles för lätt, jag lägger mig lätt i underläge, för i vissa stunder trivs jag med att bara flyta med. Men egentligen skulle jag nog vilja sätta ner foten och beta ut taggarna. Jag vill inte vara svag, men jag vill inte vara sådär skrämmande stark heller. Jag vill finnas, jag vill höras och jag vill se.
Jag vet att jag lätt viker mig för jag inte alltid orkar ta tag i allt, men jag trivs inte med det. För viker jag mig så kommer tankarna smygandes, dåligt samvete över mig själv, bekräftelse och alla dessa jävla tankar om vad alla andra tycker.
Tänk att bara ställa sig rätt upp och skrika tills rösten sviker - tills all ilska försvinner.

Satt och funderade lite på gamla vänner och klasskompisar, det är läskigt vad fort man går vidare. Vissa ansikten har man nästan glömt - men de finns väl där ändå? Men som alla säger, livet går vidare, ofrivilligt eller frivilligt.


Nu blev jag på bra humör, fick bilder av Julia sen vi var i Norge. (:
/S